Motivation, prestation och en jävla vilja.

Ibland tänker jag tillbaka på hur mitt liv sett ut. Jag har liksom alltid varit en av de större. Jag ska inte säga att jag alltid varit tjock, verkligen inte! Men ett tag va jag det med. 

Nu när jag har ändrat mig, gått ner en del i vikt och börjar bli någorlunda nöjd så börjar man fundera på vad det är som fått en att lyckas. 

Största anledningen till att jag lyckats är envishet. Mamma säger alltid att jag är den mest envisa personen hon känner och det kan nog stämma. Har jag bestämt mig för något så kör jag 110% hela vägen. 

Enda sen mamma sa det första gången, att jag va envis och att om jag bestämt mig för något så håller jag stenhårt på det, har envisheten bara växt. 

En annan viktig del är disciplin. När motivationen finns där har jag en jäkla disciplin och kan gå upp klockan fem på morgonen en ledig dag bara för att gå ut och gå :) 

Den tredje viktiga delen är självinsikt. Jag har liksom insett att min kropp inte klarar massa godis och sånt. Jag har inte den ämnesomsättningen som vissa andra har och då kan man inte äta vad som helst utan att bli tyngre. 
Jag har insett att bara för att jag tränar är jag inte värd den kakan. Den ligger på bordet och väntar och får fortsätta att ligga där, den kanske till och med blir slängd i papperskorgen. 
Visst man ska unna sig saker ibland men inte varje dag. Jag unnar mig inte ens saker varje vecka längre och saker jag unnar mig är andra än vad det var förr. 

Förr kunde jag trycka i mig en hel jäkla chokladkaka på 200 gram på en kväll utan problem, idag skulle jag inte ens ta en ruta för jag vet att om jag tar en ruta kommer jag vilja ha mer och mer och det dåliga samvetet och den illamående känslan är det inte värt! 
När jag unnar mig saker nu kan det vara morötter och dipp, en extra god müsli eller avokado med skagenröra. Så mycket godare och så mycket bättre! 

Jag har nästan aldrig varit nöjd med mig själv. När jag har kollat mig själv i spegeln har jag alltid sett en tjockis och även nu efter min viktnedgång ser jag en tjockis i spegeln. Det börjar bli bättre. Vissa dagar ser jag vad jag lyckats med, vissa dagar ser jag absolut ingenting alls. Men när man får höra av andra som ser kort från då och ser en nu så känns det som att man ändå har gjort något bra. 

Det är väl alltid så, man ser det inte själv för man ser sig själv i spegeln varje dag. Tack för att ni får mig att kämpa! 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0