malinnilzon

Jag tänkte jag skulle berätta om det värsta året i mitt liv.

Jag hade precis börjat nian, jag var femton år och tyckte jag gick i en bra klass, med bra klasskamrater och jag hade vänner. Tills en dag. Jag minns att det var en fredag efter lunch.

Mina två klassföreståndare sa att dom ville prata med mig och några till i klassen. Jag förstod inte alls vad det handlade om. Men när vi satt där, jag och dom jag umgicks med fick dom berätta om hur dom kände om mig. Jag kommer inte ihåg allt men en sak kommer jag alltid minnas och det var när en av tjejerna sa "du är för överbeskyddande och mammig, du frågar alltid om man har med penna och böckerna till lektionerna". Detta är det jag minns starkast, jag vet inte varför men det är det iaf.

Hela mötet gick iaf ut på att alla de andra tyckte jag var jobbig. När mötet var slut gick alla andra till lektionen och jag satt kvar och grät. Mina klassföreståndare sa att dom pratat med läraren vi skulle ha så jag fick gå hem istället för att gå till lektionen.

Efter detta så umgicks jag inte med någon i skolan. Var ensam hela tiden i skolan för dom jag hade umgåtts med i två år (vissa i 7-8) tyckte ju jag var konstig och jag kände ju att dom inte ville ha med mig. Jag tyckte inte det var någon idé att byta skola heller, det var ju mindre än ett år kvar till gymnasiet.

Men att gå till skolan var det värsta jag visste. Ibland försökte jag komma på orsaker till varför jag inte skulle behöva gå. Jag försökte alltid komma så sent som möjligt på morgonen och nästan sprang hem varje eftermiddag. Jag hatade håltimmar, som alla andra älskade för då kunde man ju umgås med sina vänner som jag inte hade.

Ibland om jag beter mig konstigt nu som äldre tror jag att det är detta som ligger bakom. Jag tror helt enkelt inte att jag är värd så fina vänner som jag har. Jag förstår inte varför människor som ni skulle vilja umgås med en sån som jag.